Våren
1988 beslutades att försöka nå Plauen när den
traditionella DDR resan planerades. Varför då försöka
nå? Var det så svårt att få resa till Plauen? Svaret
är nej, men Malmöavdelningen hade redan 1979 försöt
nå Plauen men drabbats av flera motgångar i form av SEV
(SchienenErsatzVerkehr) vilket ledde till att resan den
gången nådde ett mörkt Plauen. Uppehållet blev
dessutom mycket kort. I Koltåget beskrivs resan som
"Drömmen om Plauen". Boplatsen 1988 beslutades
till Leipzig varifrån det skulle vara tämligen enkelt
att genomföra en dagsutfärd till Plauen.
 |
|
Resan 1988
lyckades bättre och resenärerna nådde lyckligt
Plauen i södra DDR. Den stora dagen blev den 22
april efter en trevlig resa genom ett vackert
sydtyskland. I Reichenbach blev det tågbyte
(elektrifieringen nådde inte längre). Vid
besöket trafikerades linjerna 3,4 och 6 med
Tatra KT4D vagnar (levererade 1987). På linjerna
1,2 och 5 kördes traditionella tvåaxliga
Gotha-vagnar. En punkt som lockade oss var
Otto-Grotewohl-Platz där stadens samtliga linjer
möttes i en pampig triangel. |
| Plauen
- Oberer Bahnhof, ©PG Andersson 1988 |
|
|
DDR-resans
andra dag, den 23 april, delade sig de sju deltagarna på
olika utflykter. För min del innebar dagen först en
utfärd till Weimar, som då fortfarande hade trådbussar
i trafik.
 |
|
I weimar
fanns ännu två trådbusslinjer i trafik. Denna
lördag var det endast linje 1 mellan
Schöndorf/Siedlung och Ehringsdorf som
trafikerades. Linje 8 från Hauptbahnhof till
Damaschkestrasse vid vagnhallen tycktes inte gå
på lördagar. Den första turen gick ut över
landet till Schöndorf/Siedlung, en liten by
några kilometer norr om Weimar. Återfärden i
den ledade Ikarus/Ganz bussen gick till Gothaer
Platz. Efter endast två timmar återvände jag
till Leipzig i DB-vagn. Ombord erbjöds rikliga
tillfällen till svartväxling. |
| Weimar
- Hauptbahnhof, ©PG Andersson 1988 |
|
|
Resten av
dagen ägnades åt spårvagnsåkning i Leipzig, ett av
huvudmåel för resan. Leipzig har, fortfarande i dag,
ett av Europas största spårvägsnät. Vid besöket 1988
var det främst långlinjerna, de fd privata
förortsbanorna, som lockade. Det var en särskild
känsla att sitta i en Gotha "två-rum-och
kök" kilometer efter kilometer på den östtyska
landsbygden.
 |
|
Intrycken
man minns är långlinje 11 till Schkeuditz i
nordväst. Färden företogs i
"två-rum-och-kök"+släpvagn, en färd
som man lämpligen gör på någon av de fyra
sittplatserna i "köket". I andra
riktningen går linje 11 söderut till
Markkleeberg Ost och kvalificerar sig därmed
väl som Leipzigs längsta spårvägslinje.
Som slutintryck skall sägas att det finns många
spårvagnar i Leipzig och många linjer
överhuvudtaget, varav många är synnerligen
omväxlande.
GLv 1988
|
| Leipzig
- mot Schkeuditz, ©PG Andersson 1988 |
|
|
-
-
|
