Spårvägen i Karlskrona var den näst sista av de spårvägar som öppnades i Sverige fram till 1910. Nedläggningen skedde redan 1949 och därmed blev Karlskrona den spårväg i Sverige som fick kortast tid i trafik, endast 39 år. Underlag till denna presentation av spårvägen i Karlskrona är hämtad från skriften Karlskrona Stads Spårvägar - Byggnads- och trafikberättelse 1910-1916. Skriften gavs ut med anledning av att spårvägen från den 1 januari 1917 gick över i kommunal ägo.

Ansökan om koncession för anläggningen insändes den 23 juli 1910 till Kungl. Maj:t, som den 16 december 1910 biföll densamma. I resolution var dock beträffande korsningen med Karlskrona-Växjö järnvägs huvudspår i Landbron följande krav uppställda: "fällbommar skola vara uppsatta å ömse sidor om järnvägsspåret och vara så anordnade, att de kunna fällas dels öfver järnvägsspåret och dels öfver spårvägsspåret, samt i öfrigt försedda med lämpliga signalanordningar. - Fällbommarna med tillhörande stolpar skola hafva sådan konstruktion, att i full fart framlöpande spårvagn icke skall förmå nedbryta fällbommen och framkomma till järnvägsspåren, då fällbommen är nedfälld öfver spårvägen." Det ovan beskrivna kravet ändrades dock i ny resolution den 23 maj 1913 då det beviljades en elektrisk skyddsanordning som innebar att spänningen bröts för spårvägen då tåg passerade. Linjesträckningen utgick från Västra Amiralitetsgatan där den korsas av Skepparegatan, genom Borgmästare- och Ronnebygatorna, förbi Karlskrona-Växjö och Blekinge Kustbanors stationer, över Pantarholmen, förbi lasarettet, Grenadjärkasernen och fram till järnvägskorsningen i Valhallavägen. Linjen var enkelspårig med normalspårvidd, 1435 mm, och med två mötesspår, ett vid Hoglandspark och ett vid Kakelfabriken, samt enkla stickspår vid ändpunkterna. Spårvagnsstallarna var belägna mitt emot Grenadjärkasernen. Den totala spårlängden, inkl stallspåren, uppgick till 3985 meter. Linjens trafiklängd var 3550 meter. Körhastigheten var ca 12 km/h inklusive hållplatsuppehåll. Största stigning var 57 promille och minsta kurvradie i linjen var 17 meter.

Spåranläggningen
Innan koncesion erhållits hade arbetena med att bygga spårvägen påbörjats. De första arbetena i gatorna började i Amiralitetsgatan den 3 augusti 1910 och den första rälsen lades ut den 16 i samma månad. Hela anläggningen byggdes med rännskenor av typ Phoenix 7C som vägde ca 33,5 kg per meter. Leverantör var Westfälische Stahlwerke i Bochum. Växlarna var från Aktien-Gesellschaft Phoenix i Duisburg-Ruhrort. Monteringen av skenorna skedde med de på den tiden brukliga metoderna. Antingen med sk fullbädd, på en sträcka av 1851 meter eller med strängar på en spårlängd av 2134 meter.

Kontaktledningen
Kontakttråden var 8-formad med en area av 65 kvadratmm och upphängd med dubbla isolatorer på en medelhöjd av 5,6 meter över spåret. Linjespänningen var 550 volt. Kontakt- och skyddstrådshållarna uppbars av antingen stolpar placerade på båda sidor av gatan eller i husväggen monterad murrosetter eller på stolpe fastsatt utliggarearm. Alla stolpar var av fackverkskonstruktion med toppgarnityr av pressat zinkbleck och målade i ljusgrå ton. Det fanns endast en matarpunkt som låg i Landbrogatan strax utanför elektricitetsverket. Linjen var uppdelad i fem sektioner. Sektionsisolatorerna var av typen "Förenades" vilket innebar att vagnarna kunde passera med ström på utan att gnistbildning skedde.

Vagnarna
Vagnparken bestog totalt av 7 motorvagnar (nr 1-7) och 4 släpvagnar. Ursprungligen fanns 4 motorvagnar och 3 släpvagnar, varav en var öppen.

Vagn 13(I) skrotades 1930 medan resterande vagnar efter nedläggningen såldes som sommarstugar till hugade spekulanter. Vagnarna 1, 4 och 7 hamnade på Aspö där vagn 4 finnas kvar. Ödet för vagn 1 är okänt (borta från Aspö och sannolikt skrotad), medan vagn 7 skrotades 1973. Vagn 2 gick till Nättraby och skrotades ca 1955. Vagn 3 gick till Ringö och blev skrot ca 1959. Vagn 5 hamnade vid Lorentsberg där den skrotades runt 1960.Vagn 6 hamnade på Skällö vid Senoren där den kolapsade och blev skrot ca 1971. Vagn 11 hamnade på Trossögården och blev skrot 1961. Vagn 12 hamnade i Ramdala där den stog till 1966 då den blev skrot. Vagn 13 hamnade i Kristianopel där den återupptäcktes 1980 och togs om hand av Karlskrona Spårvagnskommitté. Vagnkorgen rustades upp och är nu placerad vid det svenska lokaltrafikmuseet i Malmköping.

Vi fortsätter med att citera boken från 1916 där de ursprungliga vagnarna beskrivs i detalj. "Vagnparken utgörs af 4 st. motorvagnar, 2 täckta och 1 öppen släpvagn. dessutom finnes en kombinerad salt- och vattenvagn med påmonterad snöplogsanordning samt en revisionsvagn.

.........

Karlskronas rosetter uppåt väggarna
	När våra små svenska spårvägssystem nedlades gick det ofta mycket snabbt att få bort rälsen från gator och torg. Betydligt längre tid brukade det ta att få bort krokarna med luftledningsfästen i husväggarna. Fästena var som regel klädda med gjutjärnshöljen, vilka allmänt kallades rosetter. I fallet Karlskrona är det också så att varenda spårrest tycks vara borttagen efter trafikens upphörande år 1949. Men 17 rosetter kunde man ännu 1993 finna utmed de forna spårvägsgatorna. De tre nordligaste finns i ett par bastanta hyreshus mittemot remisen i Gräsvik. Sedan följer tre stycken i Landsvägsgatan 6, 12A och 12C. På den långa sträckan utmed Landbron mellan CWJ:s bangård och BKB:s bangård var tråden uppburen av stolpar, och sådana finns ingenstädes kvar. Ett trähus på Landbrogatan 21 har två rosetter, och sedan följer den komplicerade spårföringen i det spetsiga hörnet mellan Ronnebygatan och Borgmästaregatan. Alla ledningens knyckar där gav upphov till många fästpunkter varav åtskilliga finns kvar. Allra längst ner finns i Amiralitetsgatan 13 den sydligaste rosetten. Den sitter väl synlig i fasaden på ett slätputsat funkishus. Den visade skissen anger ett spårsystem med blott nio (9) växlar. Såvitt jag förstår ändrades ingenting i detta "nät" under den tid spårvägen existerade 1910-1949. Den som vill vete mera om Blekinges enda spårvägslinje kan läsa Åke Ulvesjös bok: Spårvagnen "LÅDAN" i Carlscrona. Karlskrona 1980. Lennart Améen, Koltåget 1/94

Vid mitt besök i Karlskrona 1974 användes fortfarande vagnhallen som bussgarage. Spåren i hallen låg kvar och texten "Karlskrona Stads Spårvägar" stog på väggen mot gatan. Nedan visas vagnhallen 1974. Se särskilt på bilden som visar en detalj där brandskåpet till höger är nostaligiskt liksom dieselpumpen och Capitolbussen som väntar på vardagens trafik. Spåren låg fortfarande kavr i hallen för spårvagnarna. Dessa spår finns alltjämt kvar idag, 2005, även om hallen är riven - endast väggen mot gatan är kvar, dock utan den fina texten "Karlskrona Stads Spårvägar".

När jag senast besökte Karlskrona, våren 2005, fanns det fortfarande spår kvar i vagnhallen - 56 år efter nedläggningen! Spårvägen var "bara" i trafik i 39 år! Vid en resa längs linjen kunde konstateras att merparten av de rosetter som Lennart Aménn nämner i sin artikel 1994 fortfarande finns kvar. På bilderna nedan visas rester av spårvägen 2005. Dels den nedrivna vagnhallen, dels spårrester samt den nordligaste rosetten vid Gräsvik.

Torsten Vig från Danmark har förutom bilder på KSS 4 bidragit med bilder på den sista kvarvarande kontaktledningsstolpen som står på Landbron. Nedan två bilder på denna stolpe.

-